Sandra kämpar med hoppet i behåll

Denna artikel publicerades urpsrungligen i ILCO Magasinet som delas ut till alla medlemmar.

Text: Fredrik Hed
Foto: Tomas Ohlsson

Sandra Backelin beskriver sig själv som en fartfylld person. Före sin cancerdiagnos levde hon ett aktivt liv med sina tre barn och sin man Patrick. Hon arbetade som frisör och tillbringade mycket tid i skogen med familjens två hundar. Hennes dagar fylldes av arbete, träning och sociala aktiviteter – ett till synes perfekt liv som på ett ögonblick skulle vändas upp och ner.

– Jag hade inga symptom, inget som tydde på att något var fel. Jag var frisk och tränade regelbundet. Men så började magen strula, berättar Sandra.

Det var i början av 2024. Hon hade nyligen opererat sin fot och tänkte att smärtstillande mediciner (morfin) kunde vara orsaken till de magproblem som plötsligt uppstod. Hon försökte ignorera symtomen, men något inom henne sa att det var dags att söka vård.

– Jag minns att jag ringde vårdcentralen och bad om en tid. Jag var övertygad om att det kanske bara var stress eller något tillfälligt. När jag sedan fick en akut remiss för koloskopi blev jag rädd. Det var något som inte stämde, säger hon.

Ett besked som förändrade allt

Den 21 februari 2024, på Östra sjukhuset i Göteborg, fick Sandra beskedet som förändrade hennes liv. Läkarna hittade en tumör i ändtarmen och flera metastaser i levern. Beskedet kom snabbt och rakt på sak.

– Jag låg där under täcket och ville inte se på skärmen när de undersökte mig. När läkaren sa ”du har cancer” var det som om hela världen rämnade. Jag minns att jag bara ville ut till min man, berättar Sandra.

Patrick, hennes man sedan många år, satt i väntrummet ovetande om vad som hänt.

– Jag ringde honom, han kom in och jag sa ”Jag har cancer”. Han trodde först att jag skojade. När han insåg allvaret brast han. Vi var båda i chock. Det är en sådan där stund man aldrig glömmer, säger Sandra.

Familjen fick snabbt information om vad som väntade – strålning, cellgifter och en lång rad behandlingar. Men i chocken kändes allt överväldigande.

– Det var som att de bara kastade broschyrer på oss och skickade hem oss. Ingen frågade hur vi mådde eller erbjöd oss något stöd. Det var en väldigt kall upplevelse, minns Patrick.

Precis som att "leva mitt i en storm"

Sandra beskriver det första året efter diagnosen som ett kaos. Hon fick snabbt börja med strålbehandling för att krympa tumören i ändtarmen, följt av cellgifter. Men trots den snabba starten kände hon sig ofta ensam och utlämnad.

– Det är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden undrar jag hur jag kan vara så sjuk när jag ändå mår ganska bra. Nästa stund slår tanken till – kommer jag ens att leva till jul? Det är som att leva mitt i en storm, säger hon.

De första två cellgiftsbehandlingarna fungerade inte som planerat. I stället ökade antalet metastaser. När det såg som mörkast ut fick Sandra veta att hon inte kunde ta alla typer av behandlingar på grund av en mutation i en gen som kallas KRAS.

– Det är en specifik mutation som gör att jag bara kan ta en av de alla tillgängliga antikropparna. Jag önskar att jag hade fått den informationen tidigare. Det hade kanske sparat mig några av de misslyckade behandlingarna, säger hon.

Antikroppar gav nytt hopp

Det var först efter att Sandra själv tog upp frågan om antikroppar som läkarna satte in en ny behandling: en kombination av antikroppen Avastin och cellgiftet Lonsurf. Effekten var nästan omedelbar.

– Mina cancermarkörer, som varit uppe på 7 000, började sjunka. Tumörerna krympte också. Det var första gången på länge jag kände hopp, säger hon.

Men resan har inte varit utan hinder. I december förra året skadade Sandra ryggen, och smärtan gjorde att cancermarkörerna tillfälligt steg igen. Läkarna ville byta behandling, men Sandra stod på sig, då hon tänkte att det kanske kunde bero på för högt CRP på grund av ryggen, som i sin tur påverkade cancermarkörerna.

– Jag kände att jag inte var klar med Avastin. Den hade hjälpt mig så mycket, och jag ville ge det mer tid, för att se om cancermarkörerna skulle sjunka tillbaka efter ryggskadan. Som patient måste man ibland slåss för sin behandling, vilket känns absurt, säger hon.

Familjens stöd betyder allt

För Sandra är familjen hennes största stöd i kampen mot sjukdomen. Patrick har varit vid hennes sida vid varje läkarbesök och behandling.

– Han är mitt extra minne. Det är så mycket information att ta in, och ibland tappar jag bort mig. Då finns han där och fångar upp det jag missar, säger hon.

Även barnen har fått en central roll i familjens gemensamma kamp.

– De är 22, 21 och 15 år gamla. Det är klart att det är tufft för dem, men vi pratar mycket öppet om allt. Jag vill att de ska känna sig delaktiga och förstå vad som händer, säger Sandra.

Men det har också varit svårt. Vissa vänner har dragit sig undan, något som Sandra tycker har varit oerhört smärtsamt.

– Jag förstår att människor kan vara rädda eller inte vet hur de ska bemöta mig. Men det gör så ont när vänner försvinner. Ett enkelt sms kan betyda så mycket, bara för att visa att man inte är ensam, säger hon.

Samtidigt har gamla vänner från ungdomsåren klivit fram och visat ett fantastiskt engagemang.

– De har verkligen funnits där för mig. De skickar meddelanden, kommer förbi och bara finns där. Det betyder allt för mig, säger Sandra.

Att leva här och nu

Mitt i all behandling har Sandra och Patrick hittat sätt att leva ett så normalt liv som möjligt. De går ut och äter, träffar vänner och försöker njuta av de små sakerna i vardagen.

– Vi lever här och nu. Framtiden är oviss, så vi tar vara på varje dag. Livet har lärt oss att inte skjuta upp saker. Om vi vill göra något så gör vi det nu, säger Patrick.

Sandra har också hittat nya sätt att hantera sin vardag. Meditation och promenader i skogen ger henne ett inre lugn.

– Jag mediterar varje dag. Det hjälper mig att acceptera min situation och hitta styrkan att kämpa vidare. Det är mitt sätt att få ro i kaoset, säger hon.

Ett budskap till andra

Sandra hoppas att hennes berättelse kan inspirera andra som går igenom liknande prövningar. Hennes viktigaste råd är att aldrig ge upp.

– Det är okej att vara ledsen, men man får aldrig låta sjukdomen ta över. Det finns alltid hopp, och man måste omge sig med människor som ger styrka och kärlek. Bli aldrig din sjukdom, säger hon.

Hon avslutar med en vädjan till vården:

– Antikroppar kan vara det som räddar mitt liv, men jag fick själv be om att få dem. Det borde inte vara så. Vården måste bli bättre på att använda precisionsmedicin från början. Vi patienter förtjänar det bästa från start.

Med familjen vid sin sida och en stark vilja att fortsätta kämpa är Sandra fast besluten att vinna sin kamp mot cancern. "Jag vill leva, För mig själv, för min familj och för att visa att man kan klara det här.

– Jag vill bli mormor/farmor. Det är ju livets efterrätt. Jag älskar livet och jag ska leva det tills jag blir 100 år!

FAKTA

Sandra Backelin
Ålder: 46
Bor: Borås
Gör: Frisör
Familj: Man, 3 barn
Fritid: Träning, promenad i skog, simma och vara med familjen och vänner.